shockwave

En tid när mörkret faller på,

träden där ute har frusit till,

löven har lämnat sina grenar,

fåglarna har flugit bort,

lämnat kvar så lite till oss,

ibland kan det lysa klart,

fylla upp en hel dag,

en stund att fundera,

grubbla å bara undra,

tills träden ej frusit och,

fåglarna återvänder till oss.

Bankar så jävla hårt

ack det är för svårt,

att förstå sig på,

vara en del utav,

en bild först så klar,

tänk att dela den utav,

men sen den blir klar,

trillar de alla av,

tar andra steg,

ledandes bort,

från den väg som gått,

icke styrkan i de,

men ack hon får då ej trilla ner,

måste bara ta nya steg,

tänk det finns så mycket mer,

än bilden de alla ser,

för hon förtjänar så mycke mer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Flickan med det blonda hår,

som har de stora blå,

hon alltför svår att nå,

komma nära vara tätt inpå,

kan ha en tro att kommit in,

men ack så fel ej har ni sett,

flickan djupt in i de blå,

det hon döljer är svårt,

 

hur musik kan nå hennes djup,

förändra allt som finns henne runtomkring

sorgsen blick kan tindra till,

en låt kan förändra hennes drag,

vända om å göra hennes dag,

hon kan gå från skratt till gråt på en låt,

ständigt omges hon av ljud,

ack det är inte tyst en minut,

 

där på moln hon kan sväva,

gången lätt å huvudet högt,

plötsligt kan hon falla,

ner i djupaste hål,

där allt är svart och svårt,

dagar av iver å idéer,

uppfinningsrik å sprudlande fri,

hon är flickan med de ljusa blå.

 

 

 

När solen gått ner,

mörkret tar vid,

lyser månen klart,

ensamma varg,

står ylandes på sin kant,

ekande ljud,

skriet från vargens liv,

bärs så djupt,

kommer om natten,

stryker omkring,

när allt annat liv,

ligger sovande djupt,

möter vargen månens ljus,

får en gnista hopp,

innan solens går upp. 

Vägarna fulla med löv,

spridd sprakande färg över mark,

döljer en väg framför,

vet man då hur man ska gå,

inget sikte om vart,

en dag blåses alla löv bort,

vägen syns åter framför,

inte för hur den mindes,

som en ny väg att gå,

ta kliv och se på,

världen för vad är,

ge sig ut på nya stigar å vägars färd,

inte kan det bli mer än fel,

bara vända om å ta nya steg.

 

Flickan med de stora blå,

ser på världen från där hon står,

funderar över den tiden vi lever i,

om ändå världen vore fin,

djupet i de blå tänk de så svåra att nå,

komma lite nära att vara tätt inpå,

tårar ner varje spår det är droppar ifrån de blå. 

 

 

 

 

 

 

En ängel kom till mig,
satte sig bredvid min säng,
La vingen över min arm,
tog mig i sin famn,
kramade mig varm,
ögonen slocknade,
kylan trädde in,
lovade mig ett evigt liv,
om jag stannade i famnen sin,
följde hennes andetag,
föll bort från denna dag,
blott en dag finns hon inte kvar.

Tittade ner på ett spel,

gatorna fylldes till,

alla människor som irrar omkring,

livet levs utav dom,

sitter här å tittar ner,

inte med i de spel som sker,

föll ner en dag å vingarna gick av

nere på mark bland irrande människor,

är bredvid min inte i spelet som sker,

försökte ta mig upp,

trots att vingarna var av,

vill upp å se inte vara här ner,

svåra värld de lever i,

hur orkar de med,

hur står de ut,

irrande människor runt,

kryper ihop mot ett träd,

titta på spelet som sker sittandes ner.

Tiden från igår,

känns som blott ett minne,

uppvaknandet i ett kaos,

spridda skrifter överallt,

det vita som togs,

blott minnet for,

trasig kropp,

allt som togs för,

som en annan tid,

från en svunnen tid,

tänk så fel de kan bli,

när hjärnspöken sätter in,

tiden från igår när de var två.

 

 

 

Det är höst och kallt,

kylan tränger sig på,

får året att verka svårt,

tänker tillbaks å undrar så,

över allt som har vart,

var tvungen att gå,

sorgen tränger sig på,

tankarnarna vandrar iväg,

börjat förstå att kanske det inte ska va så,

så borde kanske gå,

till skogen en dag,

aldrig mer se tillbaks.

 

 

Spegelbildens skugga,
Ej lyser den klart,
Tron över att veta vem,
Men ej ni sett flickan inuti
Gömd och nästan glömd,
Ensam uppe på sitt rum,
Kramas kudden hårt,
Gråten släpps ut,
Ingen får se svaghet,
Bara kudden som vet,
Huvudet vilar på varje kväll,
Fäller en tår för alla svåra år.

Brinner inuti,

vill bara krypa ut,

lämnna detta skal,

inte vända och se tillbaks,

 

vrider och vänder,

viljan att bli hel,

trasigt helt isär,

en sjuk misär,

 

öppnas det upp,

skulle det rinna ut,

ont av allt som finns i,

bränns så av allt inuti.

 

 

En kraftig känsla,
i magen den växer sig fast,
otåligt bankar och bultar,
oväntat lite sjukt skriks det ut,
blockerar mina tankar,
blockerar mina känslor,
ett överväldigande övertag,
fattar ett omfattande tag,
varför inte bara flyta och följa med?
se livet som en upptäcktsfärd?
oron bultar och bankar på,
kanske till botten sjunker som en sten?
ekar ut ett ljudligt och sjukligt skrik,
kraftig känsla klamrar sig fast.

Aldrig du ska få ta det,

känslan tänker jag bära med,

starkt begrava någonstans,

för att aldrig känna eller visa,

blicken blir stark,

men handlingen ger kraft,

nu och för alltid min,

tänker använda till liv,

aldrig hänga bredvid,

dingla fritt för det är nu,

styrkan ska ut,

användas och omvandlas,

försvinn ur min syn,

här finns inget liv,

bara svartens synd.

 

 

Rädslan inombords,

plocka fram och möt den,

besgra och omvandla till handling,

använd den till din kraft,

bemästra och färgas av den,

fördelen blir till din,

tron blir stark,

träna dig och ge kraft,

makten tar vid,

kämpa för liv,

klättra upp,

möt ljuset framför,

rädslan blir blått ett minne,

rädslan är nu din vän,

använd för att övervinna,

allt som kommer i din väg.