Från de minsta ben. När hon började ta sina första steg. Från att hon lyftes ut, fick se livets ljus. Öppnades hennes ögon upp, skrek ljudligt ut. Det var så fasansfullt. Åren har nu gått. Än har det bestått. Världens ljus ihop med mörkrets tamp. Har ögonen fyllts upp, tårarna flödar fortfarande ut. skriken växer inombords djupt. Det var så hemskt att komma till världens ljus. Allt hon önskade då var att komma till en värmande famn. Och ännu känner hon kylan så kall.
Det var något mjukt och lent, fjäderlätt och avger ett glittrande sken. Hon kom in till mig när jag var i de mörkaste dar, något så mjukt och lent, brände till i bröstets ben, tårarna dalar nu ner från min kind. Ju mer hon stryker fjäderlätt och avger sitt glittrande sken, bleknar mitt mörker som är fyllt av hat, jag börjar snart kippa efter luft, mina tårar får aldrig ett slut. Hon lovade mig något fint, skulle få följa henne med, få ta del av ljusets dar, slutligen få ett slut på mina mörkaste dar, som bara är fyllda med sorg, sår, skuld och hat.
Från några små steg, till ett par stora kliv. Små funderingar på livets framtid. Vi drömmer, önskar, strävar och har ambition. Plötsligt befinner vi oss där en dag.
För att sedan låta den dagen vara vår gårdag. Vad vi gör betyder allt, men hur vi gör, är det som avgör. Vi letar ibland efter svar! Har funderingar på hur vi ska gå till väga för att komma dit vi vill. Inget är förevigt så gör och säg det du känner för,
för imorgon kan tiden vara dig förbi. Men det fina med livet och ödet,
är hur de finner oss med exakt det vi behövde och behöver. Blicka in i ditt hjärta och bevara dina drömmar och önskningar,
tro på dem och sträva efter dem med en godhjärtad ambition.
Hur allting var förr, allt som skedde då, är nu förgånget, har även passerat dig förbi. Livet tar vid och omsluter. Det som var då, formar oss till nu, hur vi möter nuet med de förgångna i bagaget, formar hur vi möter framtiden framför.
